Under 1900-talet stod USA och många andra länder inför allvarliga hot från skadedjur och insektsburna sjukdomar. Malaria, tyfus och andra sjukdomar fulltständigt exploderade i vissa områden, vilket ledde till ett desperat behov av effektiva bekämpningsmetoder. DDT, upptäckt av schweiziska kemisten Paul Hermann Müller på 1930-talet, visade sig vara ett kraftfullt verktyg för att bekämpa insekter.

DDT var inte bara effektivt, det var också billigt och lätt att använda. Det spreds snabbt över hela världen som en mirakellösning för att kontrollera skadedjur och sjukdomsbärande insekter. Under andra världskriget användes det till och med för att minska risken för sjukdomsutbrott bland trupperna.

Men det skulle inte dröja länge innan biverkningarna började visa sig. Forskare började observera att DDT hade en tendens att ackumuleras i miljön och att det var särskilt långlivat. När det användes på grödor och sprutades i miljön, blev marken och vattnet förorenat med kemikalien. Det ackumulerades också i fisk, vattenlevande organismer och smådjur i näringskedjan.

Det var dock framför allt den olycksbringande kaskadeffekten på rovfåglar som skakade om världen. DDT orsakade en förtunning av äggskalen hos fåglarna, vilket ledde till att många av deras ägg bröts innan de kunde kläckas. Detta resulterade i en dramatisk minskning av populationen för rovfåglar som örnar, falkar och hökar. Dessa fåglar var viktiga för att kontrollera smågnagare och andra skadedjur, och deras avtagande populationer ledde till en explosion av skadedjur inom jordbruket.

Det ökade användandet av bekämpningsmedel för att hantera dessa nya skadedjur ledde till ytterligare miljöproblem och risker för hälsan. Giftiga kemikalier som tidigare hade använts sparsamt började nu spridas i stor skala, förorenande mark, vatten och luft.

Rachel Carsons bok "Tyst vår", publicerad 1962, blev en milstolpe i förståelsen av de negativa effekterna av kemiska bekämpningsmedel som DDT på miljön. Den ökade medvetenheten och kritiken mot DDT användningen, vilket ledde till ökad reglering och slutligen förbudet mot DDT i USA 1972.

Historien om DDT är en påminnelse om behovet av att balansera den kortsiktiga effektiviteten hos teknologiska lösningar med deras långsiktiga konsekvenser för miljön och människors hälsa. Det är också en påminnelse om vikten av att lyssna på vetenskaplig forskning och att vara försiktig med att använda kemikalier utan noggrann utvärdering av deras effekter på ekosystemen.

Hudvårdsindustrin i stort har inte utvärderat dess långsiktiga påverkan på hudens känsliga ekosystem. Så länge vi fortsätter med samma förhållningssätt till huden som vi har gjort under dom senaste 120 åren så kommer vår västerländska hudhälsa att fortsätta kollapsa.

Det krävs en enorm förändring. Är vi perfekta? Långt ifrån. Däremot så jobbar vi för att ta hand om hudens ekosystem, på riktigt.

Redo att uppdatera din hudvårdsrutin? Testa vårt koncept.